Ensamheten

Att få ett funktionshindrat barn innebär stor ensamhet och utanförskap. När alla andra mammor träffas för att dricka kaffe och prata om sina barn, sitter man där och känner sig utanför eller så vet man om hur det kommer att bli och stannar hemma. Föräldragruppen på BVC... det pratas om utveckling och barnmat. Man lyssnar tyst eller så stannar man hemma bara för att man inte orkar.

Ständigt blir man påmind om att ens barn är annorlunda. Överallt ser man dessa friska "vanliga" barn. I början klarar man inte av att se dem, nu går det som tur var lättare även om det gör väldigt ont ibland.

Som tur var så har jag hittat glädje och gemenskap i ensamheten.
För hur skulle jag klara mig utan "gruppen" på hab, där alla barn är speciella (och underbara) och där man kan prata och bli förstådd, för att de andra mammorna vet precis hur man känner. Vi leker, badar, skrattar och gråter tillsammans.

Och hur skulle jag klara mig utan "mina" trådar på Familjeliv, där man kan fråga och få svar. Där det finns vänliga själar som stöttar och peppar en när det känns tungt och som vet precis hur man känner för att de själva varit i samma situation.

Jag har dessutom en underbar kompis, som jag kan ringa när som helst när jag behöver prata. En vän som blivit ännu närmare pga den situation både hon och jag befinner oss i. En vän som kan säga: -Jag vet precis hur du känner (och faktiskt mena det). En vän som jag önskar slapp gå igenom det hon gör.

Dessutom så finns det en enorm gemenskap och ett underbart stöd i alla dessa bloggar om fantastiska, underbara, speciella små killar och tjejer och deras föräldrar. Ta en titt i bloggarna jag brukar läsa (här till höger), så får ni se!
Tack alla för att ni finns!