tisdag 12 maj 2009

När allting började

Har länge funderat på att skriva om hur allting började. Det här får bli en början...

DEN 13 FEBRUARI 2008
UL
Emil! Den första gången vi såg dig så låg du i min mage. Som din mamma hade jag känt stor oro, nästan ända sedan den (lyckliga) dagen då jag fick veta att du växte därinne. Man brukar säga att man kan känna på sig när något är fel och kanske gjorde jag det. Kommer ihåg att jag tänkte: -Bara vi har varit på ultraljudet så ska jag sluta oroa mig (för då får jag ju veta att du mår bra).

Minns så väl att jag tog D:s hand och liksom pustade ut när jag såg ditt lilla hjärtat slå. Barnmorskan visade och mätte. Kände mig så glad! Men det blev bara en kort stunds lycka, innan barnmorskan sa att hon ville titta närmare på ditt huvud. Du hade tydligen onormalt mycket vätska där. Ganska snabbt fick vi klart för oss att du med största sannolikhet hade ryggmärgsbråck. Grät hela vägen hem. Minns att allt bara snurrade och att dagarna som följde var som ett stort töcken. Vi träffade läkare och psykologer. Gjorde undersökningar av hjärta och tog fostervattensprov. Kunde inte tro att det var sant, att mina föraningar hade stämt!

På något sätt vande vi oss ändå ganska snabbt vid tanken. Du hade ju din älskade farbror S med samma skada, samt din pappa D:s kusin och även hans syssling . Vi visste att vi skulle älska dig lika mycket även om du var funktionshindrad och när läkarna undrade om vi ville behålla dig så var svaret självklart för oss båda. För hur skulle vi någonsin kunna låta bli att få träffa dig?

5 kommentarer:

Honungspojkens mamma sa...

Så fint...

"För hur skulle vi någonsin kunna låta bli att få träffa dig?"

Kram

Caroline sa...

Vad fint skrivet!! Jag kände samma sak som du, kan du läsa om i min blogg under "Stellas sjukdom" även där det allra sista inlägget (som är det första).

Ska fortsätta o läsa nu...

kram

Jesse-Paloma sa...

Hittade in hit av en slump och har nu läst mitt första inlägg i din blogg.. om eran fina lilla skalis..

Jag sitter här med tårar i ögonen!

Självklart älskar man sitt barn oavsett!!

Sabina sa...

Mina tårar rinner, jag beundrar er!

Att ni fick möjligheten att få behålla ert barn är en gåva.
De känslorna du beskrev i samband med ultraljudet känner jag igen..

Stora Kramar
Sabina

Anonym sa...

Pappas kusin hittade hit (bloggen) för tre timmar sedan o har sedan dess läst, gråtit o skrattat om vartannat. Strax är mobilbatteriet redo för laddning o jag (sedan länge egentligen) är redo för sömn. Maria