Vissa människor gör avtryck

Vissa människor som korsar ens väg berör en på ett alldeles särskilt sätt. Även om de bara dyker upp i ens liv för en kort sekund så finns de för alltid kvar i ens minne. Ibland ses man aldrig mer, ibland möts ens vägar igen.

Ebba är en sådan liten tjej. Vi träffade på henne och hennes familj på Ronald McDonald i Lund. Precis som vi, befann de sig i sorg och kris. Ebba hade varit som vilken annan glad, frisk 8-åring som helst. Nu hade de tvingats öppna hennes skalle pga högt tryck och hon var svårt hjärnskadad. Allt hade gått jättefort.

Minns så väl första gången jag såg Ebba. Rakat huvud och med ett ärr som sträckte sig från pannan ända bak i nacken. Hon satt i en rullstol och kunde inte styra varken armar el. ben och gav ifrån sig konstiga ljud.

Många gånger har vi pratat om Ebba här hemma och undrat hur det har gått för henne. Så idag så stod hon plötsligt framför oss (ja hon gick till och med). Vi hade aldrig känt igen henne om det inte varit för att hon hade sin mamma med sig.

Fortfarande väldigt korthårig och med ett långt sår över hela huvudet (efter ännu en operation) men en glad tjej som hade utvecklats massor.

Lyckan var fullkomlig när hon satt med Emil i sitt knä och bara mös. Mina ögon tårades när jag såg dem tillsammans. Ett ögonblick som för alltid kommer att finnas i mitt minne.

Jag hoppas att våra vägar möts igen!