Kärleken växte sig starkare

Månaderna som följde efter ultraljudet var turbulenta. D jobbade i Tyskland och var borta mycket och jag sprang på diverse undersökningar samtidigt som jag jobbade och försökte hinna med Joel. Tyvärr hann jag aldrig med att njuta av att ha dig i magen som jag gjorde med storebror. Däremot fick jag chansen att se dig ofta.

Varje gång jag tog trappan upp till UL-läkaren, så gjorde jag det med en stor klump i halsen. Anledningen till alla extra UL var ju att se om vätskan i ditt huvud ökade. Minns hur svetten rann varje gång de mätte ventriklarna. Skräcken innan läkaren sa att det såg okej ut. Vätskan ökade men som tur var aldrig farligt mycket, för då hade de behövt ta ut dig tidigare.

Att jag fick möjlighet att se dig så många gånger gjorde att kärleken växte starkare och starkare. Tanken på att många väljer bort barn med ryggmärgsbråck gjorde ont! Du var så otroligt vacker där du låg och mös i min mage.


Eftersom vi visste om "hålet" på ryggen och vätskan i huvudet så blev det beslutat att du skulle födas med snitt. Samordning krävdes mellan förlossning, neonatal (där du skulle ligga) och neurokirurgen som skulle operera. Till slut hittade de ett datum som passade alla. Du skulle få se världen den 26 juni, knappt 4 veckor innan beräknat datum... och opereras dagen därpå. Men du ville annat förstås...