Ända sedan jag fick reda på Skalmans funktionshinder så har jag hängt vid datorn och läst och läst. Det har varit allt från inlägg på olika diskussionsforum och bloggar till nya forskningsrön.
Det som helt klart har varit det bästa med att hänga på nätet är alla dessa fantastiska människor man träffar på. Andra som vet vad man pratar om och som kan svara på ens konstiga frågor bara för att de varit med om precis detsamma. Som kan stötta och bara finnas där.
Människor som man aldrig träffat men som man ändå känner en oerhörd gemenskap och samhörighet med. Några av dem har vi också haft äran att träffa. Här kan du läsa om när vi träffade Honungspojken, Prins Alvin, Kungen och Liten Kompis. Alla superfina killar med urtrevliga föräldrar.
Dessutom mötte jag många trevliga mammor och (några) pappor på RBU:s konferens om CP-skador i Stockholm förra året.
När man har ett barn med funktionshinder så har man ett oerhört stort behov att träffa och prata med andra som är i samma situation. Jag har tagit alla chanser jag fått, via t.ex nätet och habiliteringen, att träffa andra funkisföräldrar. Det är jag glad för!
2 kommentarer:
Ja det behovet är oerhört stort. Tyvärr har vi inte träffat många alls att dela glädje och sorg med!
Jag instämmer, ni är guld värda !
Kramar
Skicka en kommentar