Maten (funkisveckan del 6)

Något som har varit svårt för mig att acceptera är att Skalman inte kan äta. Att han inte får äta!

Jag minns glädjen i början, när han efter att ha varit nedsövd i många långa dygn, vaknade till liv och direkt fattade det där med amningen. Våra mysiga stunder. Äntligen fick vi vara nära!

Efter operationen, hjärnskadan, visade han inga tecken på hunger. Ingen vilja att äta. Många dagar gick. Sond i näsan. Men så kom det sakta, sakta. Han började återigen suga.

När det var dags för smakportioner gick det som en dans. Skalman älskade gröt och vissa matpuréer gick ner det med. Han visade med hela kroppen hur glad han blev bara han kände lukten av gröt och annan mat.

Sedan försvann allt som i en handvändning. Infantil spasm. Massor av hemska mediciner som skulle tvingas ner. Kräkningar som bara blev värre och värre. Matlusten var borta. Inga tecken på hunger. Plötsligt förstod han inte vad han skulle göra med maten i munnen. Bearbetade den inte och svalde inte.

Sond i näsan igen. Vi kämpade ändå på med lite smakportioner men utan framsteg och när det sedan gjordes sväljröntgen så var det totalstopp på mat. Skalman sväljer fel och maten åker ner i lungorna.

Sorgen. Jag tror att det jag sörjde mest var allt det goda han skulle missa. Alla de där sakerna som jag älskar att stoppa i munnen. Det skulle Skalman aldrig få uppleva!

Idag känns det lite lättare. Knappen på magen är toppen. Skalis får lukta på mat Vi smörjer goda saker på hans läppar. Inga större tecken på att han bryr sig så mycket. Ändå får han en chans att uppleva. Känna lukten och smaken på sin tunga.

Jag säger det igen.
Det viktiga är att Skalman är glad och mår bra!
Han saknar inte maten.
Det är det viktiga!