lördag 5 juni 2010

Avlastning (Funkisveckan del5)

Redan när Skalman var rätt så liten (kanske redan när han låg i magen, minns inte riktigt) började jag fundera på det här med hjälp och avlastning. Jag tror att det är tur att de tankarna fanns där redan då. Att jag fick lång tid på mig att låta tankarna landa och att svälja min stolthet.

Att känna att man behöver hjälp för att klara av vardagen är inte så kul. Själv är jag otroligt dålig på att be om hjälp och att jag skulle behöva hjälp med mitt eget barn.... Neeej tack!

Våra föräldrar har hela tiden ställt upp och kommit när det har behövts, men eftersom de bor 30 respektive 120 mil bort så är det inte något som blir särskilt ofta av förståeliga skäl.

När Skalman snart skulle fylla ett så tog vi steget och hörde av oss till kommunen. Det som var aktuellt för oss var "avlösare i hemmet", som innebär att någon kommer hem till oss och tar hand om Skalis medan vi gör något annat. Direkt fick vi höra att Skalman var för liten och att man inte brukade bevilja hjälp till så små barn eftersom alla små barn kräver mycket hjälp och att det går under normalt föräldraansvar.

När man efter lång vånda äntligen tar steget och ber om hjälp är det kanske inte riktigt det man vill höra. Ni borde orka, ni är faktiskt föräldrar!

Trots allt kom LSS-handläggaren från kommunen hem för ett besök och ganska snart insåg hon nog Skalis stora hjälpbehov. 14 timmar i månaden beviljades, alltså 3,5 timmar/vecka. Inte mycket men ändå en kort stund då vi kan ägna oss åt Storebror. Göra något med bara honom och låta honom få ha sina föräldrar helt för sig själv. Vi har två underbara tjejer som turas om att vara med Skalman. Två tjejer som vi känner oss lugna att lämna över honom till en stund. För inte heller det är enkelt. Att lämna över ansvaret om sitt barn till någon annan. Ett barn som behöver hjälp med allt och som det krävs en del medicinsk kunskap för att kunna ta hand om.

Nu är vi inne i steg två när det gäller att söka hjälp. Vi har ansökt om assistanstimmar. Hur det kommer att gå vet vi inte. Jag är i alla fall glad att jag lyckats svälja stoltheten. Mitt barn kräver mycket hjälp och det går inte att ändra på.
Kanske kommer jag äntligen att få en chans att bara vara mamma också! I alla fall för en stund.

2 kommentarer:

Nina sa...

Även om det ser väldigt olika ut för oss så känner jag så väl igen det su skriver. Att be om hjälp. Att titta på svårigheterna och fokusera på dom. Att svälja stoltheten...

Vi är inte mer utrustade än vilka föräldrar som helst, men våra barn behöver mer än dom flesta andra barn. Jag brukar försöka vända tankarna från mig till mitt barn. Det är för hennes skull. Hon har rätt till assistans och extra stöd/hjälp. Och jag blir ju en bättre mamma om jag mår bra och orkar.

Ni är fantastiska!
Kram Nina!

Jessica sa...

Håller helt med föregående kommentar!
Det är ett jätte stort steg att bara ta att be om hjälp och det är för syskonen skull och för att vi som föräldrar ska få ett litet avbrott.
Jag har varit jätte tveksam till att be om hjälp tills jag märkte att jag inte var en bra mamma fullt ut. Kände inte igen mig själv.
Nu har vi bara avlastning 1 ggr/mån men d räcker för att vi ska samla energi och att syskonen ska bara få oss för sig själva och slippa passa tider....
Stor kram till er!!