Ett år,
så oerhört länge
men ändå igår.
Ett år sedan dagen då mardrömmen började. Dagen som gått på "repeat" i mitt huvud. Som jag ältat, försökt förstå. Återupplevt så många gånger.
Varför?
Varför vår älskade Emil?
Mardrömmen som blev till dagar, veckor och nu ett år.
Mardrömmen som vi lärt oss att leva med men som för alltid kommer att prägla våra liv.
Idag känns det tungt och alla kramar behövs.
Imorgon fortsätter livet.
Vi blir bättre och bättre på att leva i nuet.
Nuet är det viktiga och just nu mår Emil bra!
10 kommentarer:
Många, många styrkekramar!
Nina
Kära du, ett år bara ett år och så mycket som ett år. Tack för din fina kommentar på min blogg, att veta att ni finns, det ger mig styrka. Kram Malin
Sänder en kram från en för dig okänd mamma som vet precis vad du känner. 10/11 är det 3 år sedan våran mardröm började och det går inte att låta bli att älta och tänka "tänk om".
Ville bara skriva och berätta att jag läser din blogg med stort intressa, att jag blir berörd och tänker på er jätte mycket och jag förstår att dessa "årsdagar" måste kännas fruktansvärda. Jag antar att "filmen" spelas upp i ultra rapid gång på gång. Skönt att tänka att det kommer en ny dag imorgon och att Emil får må bra just nu! Jag har sjävl mycket erfarenhet från sjukvården både som barn och vuxen och en av mina fobier är just narkosen, så därför berör det mig extra mycket när jag läser det du skrivit om det. Och jag förstår att det måste vara fruktansvärt att vara förälder och lämna ifrån sig sitt barn i andras händer. Det har jag tack och lov ingen erfarenhet av men som sagt jag har varit barn själv...Massor med styrkekramisar/Carro
En stor kram!
Kram
Kram från ett tangentbord känns så futtigt..du skulle behöva en riktig jävla bautakram från en stor mjuk fluffig..någon. Följer din blogg och tänker på dig.
KRAM från Blekinge.. Livet är tufft och ni har fått det tuffaste livet men ni verkar starla och ni har en guldklimp till son, ja två guldklimpar..
Kram igen..
Mia
Massor, massor med stora kramar...
Bamsekram till er alla! Idag känns livet lite lättare och imorgon kommer Skalman hem igen.
Jag längtar!
Skicka en kommentar