För någon dag sedan skrev Mimja ett inlägg om att vara rädd för det som är annorlunda. När hennes dotter var nyfödd så frågade en kompis om det syntes på henne att hon hade ett kromosomfel. Varför är det så viktigt hur någon ser ut? Vad är det som är så farligt med att vara annorlunda?
Det är inga lätta frågor och jag tror att vi alla, om vi rannsakar oss själva, har en hel del fördomar. Då är det viktigt att våga möta dessa och se att det vi tror kanske inte alltid stämmer. Det är ju så att till stor del beror våra fördomar just på rädsla. Rädsla för det vi inte känner till och inte har kunskap om.
Många som tittar på Emil (eller stirrar), vänder sedan bort huvudet eller så ger de mig ett medlidande leende. Varför då? Emil är en underbar liten kille. Tyvärr har livet inte varit snällt mot honom men medlidande vill vi inte ha, inte heller vill jag att man ska vända bort huvudet.
Betydligt enklare blir det då på storebrors dagis, där kompisarna frågar rakt ut vad det är som är fel med Emil. Ibland blir jag trött på att varje dag svara på samma frågor, men då försöker jag tänka att kan jag hjälpa de här barnen så att de inte har fördomar mot funktionshindrade så är det mycket värt. Alltså svarar jag samma sak, dag ut och dag in. Förklarar så gott jag kan och försöker visa att Emil är den han är och ingen att vara rädd för.
Det finns många som jobbar mot det här med fördomar på olika sätt. Towe (cpmamman) och Jon har startat en kampanj som heter "I love CP", där de vill återta CP till dess rätta betydelse. Det finns också något som heter Marschen för tillgänglighet som arbetar för att bekämpa fysisk otillgänlighet.
Kika in på dessa sidor och fundera lite på hur du själv kan jobba med dina fördomar. För fördomar det har alla!
6 kommentarer:
Det är ingen lätt fråga. Honungspojkens mamma tog också upp det på ett bra sätt. När man får en blick av en främling så måste man akta sig för att tolka in för mycket i den. Kanske är det bara precis vad det ser ut att vara.
Deltagande och beundrande, inte medlidande.
Anna, precis som du säger så gäller det att inte tolka in för mycket i folks blickar. Vissa dagar är det lätt, andra dagar svårare.
Vissa dagar orkar man le mot dem som stirrar andra dagar finns tyvärr inte orken.
Det är svårt att bemöta. Rädslan som folk har i ögonen ibland då dom ser våra barn. För våran del ser dom ju inget som avviker men så fort vi nämner cp så kommer den...
Ja, rädda blickar är jobbigt. Folk vet inte hur de ska bete sig. För oss ser ju alla sonden och blir helt förskräckta. Ska bli så skönt när vi i alla fall slipper den!
Ja tyvärr är ordet CP ett "skällsord" bland många unga. Tycker det ska informeras mera i skolorna om sådant.
De är ju underbara barn!
Jag hittade din blogg av en slump, tror det var via familjeliv.se och jag har följt den sedan dess. När jag tittar på bilderna av er lilla Skalman tycker jag att han är helt underbart söt. Så gosig och glad. Jag har svårt att förstå att man skulle tycka att han såg konstig ut. Möjligen annorlunda men så underbar. Ni verkar vara en helt fantastisk familj.
/Lotta
Skicka en kommentar