Om någon hade sagt till mig i januari att Emil skulle skratta som han gör nu (eller skratta överhuvudtaget) så hade jag bara skakat på huvudet. Minns så väl att jag läste om barn med hjärnskador som tyckte om och skrattade åt olika saker (gunga, hoppa i knät m.m) och att jag grät för att Emil aldrig verkade tycka att någonting var roligt. Han var som fastklistrad i min el Daniels famn med nappen i munnen hela sin vakna tid. Trodde nog att det alltid skulle vara så...
Idag skrattar han åt allt möjligt. Bäst är när pappa pratar som Kalle Anka eller när storebror killar honom under hakan. Han är till och med nöjd med att ligga på skötbordet, något som han formligen hatade tidigare.
Mitt hjärta gråter men av lycka!
4 kommentarer:
Åh..visst är det härligt! Min Molls är jätte snål med skratt, men när det väl händer är det indiandans på borden som gäller. Lycka i den renaste form.. :)
/Elin
Var ju som att höra Alvin, när han skrattar! Visst är det härligt med våra småttingar. Kram Helena
Kollade in din blogg eftersom jag följer cp mammans blogg och hon tipsar om din blogg.Vilka underbara pojkar du har,och kan förstå hur varm om hjärtat man blir av skratten..Ha en underbar dag
stina
Vilken sötnos du har! Tittade in lite snabbt men jag känner direkt att jag ikväll när solstrålen har somnat ska koka en god kopp te och läsa allt om din lille skalman.
Kram
Skicka en kommentar