Har promenerat i det vackra vädret i över en timme nu i kväll. Försökte njuta men runt runt i mitt huvud går tankarna kring det som hände den 9 september. Dagen som ändrade våra liv för alltid, en skräckens dag som sedan mynnade ut i veckor av sorg, oro och rädsla. Antagligen beror ältandet på att vi är mitt uppe i anmälan till HSAN och patientskadeförsäkringen. Gång på gång berättar jag historien i mitt huvud, samma jobbiga berättelse om och om igen.
Min älskade Emil blev någon annan. Fortfarande världens finaste lilla kille, men med en grav hjärnskada. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar