Trots omtumlande känslor, reaktioner (av olika slag) från omgivningen och en stor oro för vad som komma skall så accepterar vi snabbt faktum. Vårt barn kommer att ha ett funktionshinder. En skada som kan betyda mycket eller litet. En pojke. Kanske kommer han att behöva rullstol, kanske inte. Vi kommer att älska honom lika mycket hur det än blir. Det vet vi båda två.
Antagligen är det tur att vi får veta så tidigt för vi har många veckor på oss att förbereda och tänka. Oron finns där förstås men vi känner oss ändå trygga i vårt val. Vi ska bli föräldrar till ännu en solstråle, en lillebror. Förutsättningarna har ändrats men trots allt ser vi fram emot att bli fyra i familjen!
För två år sedan var min mage stor och rund. Där inne låg han och väntade, finaste Skalman!
2 kommentarer:
Ja finaste Skalman låg där inne och ni fann er bra, han valde föräldrar med omsorg och fann de bästa..
Kram Mia
Du slog huvudet på spiken!!!
Precis så var d för oss med. Tänk vad som kan hända och vad som är menat att hända, ibland undrar man....
Man undrar oxå var åren tar vägen, lilla I fyller snart 3 år.....
Jag glömmer aldrig de första mailen du och jag skrev, alla dina tankar och funderingar....
KRAM <3
Skicka en kommentar