Trots omtumlande känslor, reaktioner (av olika slag) från omgivningen och en stor oro för vad som komma skall så accepterar vi snabbt faktum. Vårt barn kommer att ha ett funktionshinder. En skada som kan betyda mycket eller litet. En pojke. Kanske kommer han att behöva rullstol, kanske inte. Vi kommer att älska honom lika mycket hur det än blir. Det vet vi båda två.
Antagligen är det tur att vi får veta så tidigt för vi har många veckor på oss att förbereda och tänka. Oron finns där förstås men vi känner oss ändå trygga i vårt val. Vi ska bli föräldrar till ännu en solstråle, en lillebror. Förutsättningarna har ändrats men trots allt ser vi fram emot att bli fyra i familjen!
För två år sedan var min mage stor och rund. Där inne låg han och väntade, finaste Skalman!
