torsdag 11 mars 2010

När ingen förklaring finns

Jag tror att vi människor har en inbyggd vilja att förstå. Vi vill ha förklaringar. Det mesta i vår tillvaro går att förklara men inte allt.

Att Skalman fick syrebrist i hjärnan under en operation, en operation som läkaren kallade för rutin, det vet vi. Det konstiga är att man inte märkte någonting! Hur kan hjärnan vara utan syre utan att man märker det? Under en operation har man ju koll på puls och blodtryck.
Ett barn kan klara en ganska lång syrebrist utan att få någon skada alls. Skalman fick stora, nej massiva, hjärnskador av en syrebrist man inte ens upptäckte.
Förklaring? Nej, det finns ingen.

Inte förrän efter operationen, eller egentligen inte förrän morgonen efter när han började krampa, förstod man att något var riktigt fel. Det är så konstigt! Att ingen förstod vad som hände där inne i hans lilla huvud.

Ändå spelar allt det här egentligen ingen roll. För ingenting går att få ogjort. Vi väljer att inte älta och gräva ner oss. Det som är det är. Vi lever här och nu. Lätt vissa dagar, svårare andra. Så kommer det nog alltid att vara.


Älskade lilla hjärta.
Solstråle.
Livsnjutare.

Vi älskar dig precis som du är!

10 kommentarer:

Lilla Ellen med familj sa...

Jag är så oändligt glad att dessa "skit samma" dagar finns och att de faktiskt är fler än de dagar när livet känns mest skit. Er kille är otroligt fin och precis som min lilla E har han ett leende som får hjärtat att smälta helt. KÄRLEK!!

Kram Annica

Honungspojkens mamma sa...

Lilla fina Emil... Vilken solstråle han är där mitt i hjärtat! Att leva med en oförklarig gåta är sannerligen inte enkelt...

Kram till er

marie- Från en prematurmammas hjärta - sa...

så bra skrivet och jag håller mig dig i vart endaste ord. Älta gör bara allt värre även fast man självklart måste få ha sådana dagar ibland också. Tror dessa tuffa dagar även fast dom känns oerhört jobbiga sö för dem nått gott med sig! Man blir starkare som människa man tar inte saker för givet och njuter av varje dag!

Nina sa...

Ja... vad ska man skriva?.. Jag vet inte alls hur det är.. Kan bara föreställa mig en smärta som är svår att uthärda vissa stunder.

Men en sak ser jag på bilderna iaf, en helgo, fantastiskt söt och mestadels glad kille som inte kan ha det bättre än han har, efter omständigheterna.

Man blir ledsen över det som hänt, men så glad när man ser honom!

Kramar om er!
Nina

Solen i mitt liv sa...

så fint sagt!

Vilmer och hans familj sa...

Det är hel ofattbart.
Att leva för dagen är sannerligen ine lätt.
Men det där leendet är ju en energikälla som heter duga.
Kram

Bettina sa...

Jag finner inte ord men har gråtit mig igenom bloggen och vill bara ge mig tillkänna! Vilka hjältar ni är!

christina sa...

Ja, hur kan man annat än
älska solstrålen, det går bara inte. Hans leende och skratt är bara underbara. Kramar och pussar till Skalman och Storebror från mormor!

Veronica sa...

Jag förstår verkligen vad du menar. Jag tänker på Emil oooooooofta och jag kan inte förstå. Jag vet ju ändå hur det går till..eller ska gå till. Maskiner ska pipa och tjuta direkt för att detta inte ska hända. Vågar inte ens föreställa mig hur det är att ens för en sekund hamna i det ni nu måste kalla vardag. Jag hoppas de bra dagarna tar ut de dåliga dagarna och de dåliga dagarna kommer mer och mer sällan. Tänker på er. Kramar i massor.

Oca sa...

Vad bra skrivet! Håller med dej till 100%. :)