onsdag 10 mars 2010

Jag ryser

Igår. Ett tjockt kuvert i brevlådan. Ett brev vi väntat på men ändå inte.
HSAN, bokstäverna på kuvertet får mig att rysa.
Hälso- och Sjukvårdens ansvarsnämnd.

Vi har anmält det som hände innan, under och efter Skalmans operation. Inte för att vi anklagar någon men för att veta säkert att inget fel har begåtts. Dessutom vill vi att andra ska slippa utstå vissa av de situationer vi hamnade i. Att rutiner ändras, helt enkelt.

Det vi nu får ta del av är utredningen. Där finns en del konstigheter. Fakta som väcker frågor. Precis som vi trodde så finns det småsaker att anmärka på men inget som kommer att klassas som att fel har begåtts.

Nu har vi tre veckor på oss att lämna synpunkter. Sedan kommer beslut att fattas.

Inga fel har begåtts. Ändå gick något så fruktansvärt fel. Jag förstår men ändå inte.
Varför kan ingen förklara vad som hände?

8 kommentarer:

marie- Från en prematurmammas hjärta - sa...

ivissheten tär så fruktansvärt på en andra dar mer. Önskade jag kunde få veta till 101% varför allt blev som det blev för neo men jag vet att jag aldrig kommer att få veta!

Vilmer och hans familj sa...

Tonvis med kramar !
Önskar verkligen att någon kunde förklara för er.

Zebbes mamma sa...

känner igen känslan... Vissa kuvert vill man inte öppna för att det kommer så jobbiga känslor.. Vad jobbigt för er att gå igenom allt det här. Är imponerad av hur stark du och familjen verkar vara..

Kram Mia

Lisette sa...

Låter tungt. Förstår att ni vill ha svar. Bra att ni orkat anmäla i alla fall så att det blev en utredning.
Kram, Lisette.

Solen i mitt liv sa...

Å jag önskar att ni fick ett svar, även om det inte ändrar något så är det skönt att veta.
kram

Skalmans mamma sa...

Ja, något svar lär vi aldrig få. Känns skönt att vi anmält även om det inte leder till något.
Och även om vi får veta så ändrar det ju inget. Känns tungt ibland, men det blir ändå bättre och bättre.
Kram till er alla fina

Anonym sa...

Jag har följt din blogg länge nu,vilken underbar söt pojk..
Jag förstår dig med att aldrig få ett svar..
Vi har själva en pojk med handikapp som vi länge har väntat med att få ett svar på varför det blev som det blev (han föddes helt frisk)..Jag har haft mina aningar och nu efter 5 år så har äntligen läkarna "erkänt"..
men jag har inte anmält nåt,vet inte riktigt hur jag ska gå till väga?.
Men jag håller med dig om att man vill inte att det ska hända nån annan,även om man själv har världens goaste 6-åring..
Kram Camilla

Skalmans mamma sa...

Camilla, vad kul att du läser min blogg. Om det är en läkarmiss som din son råkat ut för så tror jag att det är för sent att anmäla. Tror att du har 2 el 3 år på dig från felbehandlingen. Men kolla upp det tycker jag! Speciellt om nu läkarna erkänner.
Kram