Häromdagen tittade vi på foton tillsammans med vår avlösare. Bilder på vår Skalman som bebis. Korten där han är nyfödd går bra, men ju närmare "operationen" vi kommer desto jobbigare blir det.
Armar som viftar med spretande fingrar men jobbigast, de där pigga ögonen.
Blicken som ser, ögonen som möter våra.
Till slut väljer jag att lämna rummet. Vill inte se mer.
Det blir för smärtsamt!
8 kommentarer:
Kramar om dig, gumman!
Nina
Jag förstår precis hur du menar...jag kan fortfarande inte se bilder på Bosse från han är ca 6 månader och fram till han blev dålig och det är ju ändå 5½ år sedan han fick sin hjärnskada. Och ögonkontaktbilder, filmer när han sitter och leker med leksaker, busar och kramas känns allra värst i hjärtat :-(! Men visst har det blivit lite lättare med åren, men det gör fortfarande ont, så därför låter jag helt enkelt bli att utsätta mig för det, lättast så... Stor kram!
KRAMAR!!!/ mamma
Jag lider værkligen med dig... Skulle aldrig kunna se før mig hur smærtsamt det måste vara... Kram!
Massor av kramar från mig...
Finaste lilla killen. Vet så väl hur det känns...
KRAM
kungen o majkis och Honungspojkens mamma, jag förstår att ni känner igen. Foton är underbart att ha men de kan också smärta oerhört!
Kram till er alla
Jag känner inte igen mig. Men jag känner för er.
Låt smärtan få komma och vara. Den är en del av livet.
Fina Emil både då och nu.
Skicka en kommentar