Med Skalman är allt annorlunda. Nu är varje liten ny sak han gör ett under. Vi vet att hans utveckling med största sannolikhet kommer att stå rätt stilla. Självklart kommer han att utvecklas men sakta, sakta och kanske kommer han alltid att vara på ett spädbarns nivå.
Jag minns så väl när läkaren berättade hur allvarligt skadad Emils hjärna var och vi frågade:
- Kommer han att vara en "grönsak" (vegetativt tillstånd)?
och svaret ekade
- Ja, så kan det bli.
Skalman har bevisat att någon grönsak tänker han inte vara! Däremot får vi acceptera att hans skador är stora.
Vi får hjälpa honom att uppleva och utforska omgivningen.
Träna och öva mycket
men också mysa och bara vara.
Skratta med honom i hans underbart fnittriga skratt.
Gråta tårar av obeskrivlig kärlekslycka över hans kämparanda.
För en kämpe det är han!
En riktig kämpe. Vår Skalman.
När man har en kropp som är slapp och dessutom har väldigt dålig balans är att sitta en utmaning i klass med att bestiga Mount Everest. Skalman kämpar och vill sitta men än så går det bara i en halv sekund. Lagom länge för att man ska hinna fotografera =).
11 kommentarer:
Vad han är duktig, gullegrisen !!!Vi längtar och längtar, krama båda killarna från mormor o morfar.
nej man tar verkligen ingeting för givet som du skriver minsta lilla sak är enorm!! läkarna sa till oss också att neo kanske skulle bli en "grönsak men han bevisar dom fel gång på gång på gång. Våra kämpar är mirakel!
Finaste, tänk vilka sagolika framsteg men helt plötsligt SER! Kramar!
Åh vad duktig han är! De är värme, våra barn, och ren kärlek.
Kram från Elin.
Nog har han fått sin kämpekvalite från mamma. Du är också en kämpe kom ihåg det.
Fast Emil är den största stjärnan, det kommer vi inte ifrån. Tycker han ser ut att sitta snyggt den sekunden det fungerar :)
ja han är verkligen en riktig kämpe!
visste inte att det fanns ett tillstånd som heter vegetativt, man lär sig.
Hoppas premiären gick bra för D !
Kram
Kämparglöden finns hos honom, den lyser ända hit..
Kram
Mia
Men ååå vad duktig han är!!! Rös när jag såg bilden :) En halv sekund är mycket när man riktigt kämpar! Heja Emil!
Kram Nina!
Hej igen!
Jag länkar till din sida idag. Hoppas det är ok :)
Kramen!
Å, det känns att läsa... Och vad fint du skriver!
Kram till din lilla bergsbestigare
Började gråta när jag läste din text. Så fint du har skrivit! Visst är det världens lyckorus när våra barn gör sina framsteg. För andra som inte har "annorlunda" barn så kan de nog inte ens föreställa sig denna lycka som vi känner då. För när man vet hur mycket de får kämpa för att uppnå dessa framsteg....ja då finner glädjen, stoltheten, kärleken inga gränser och hoppet tänds på nytt. Och man undrar vilket framsteg som de ska göra nästa gång. Det kan dröja länge men det gör inget för vi vet att de kommer!
Ser fram emot att läsa mer om Emils framsteg!
Kram Marie.
Skicka en kommentar