Vissa människor gör avtryck

Vissa människor som korsar ens väg berör en på ett alldeles särskilt sätt. Även om de bara dyker upp i ens liv för en kort sekund så finns de för alltid kvar i ens minne. Ibland ses man aldrig mer, ibland möts ens vägar igen.

Ebba är en sådan liten tjej. Vi träffade på henne och hennes familj på Ronald McDonald i Lund. Precis som vi, befann de sig i sorg och kris. Ebba hade varit som vilken annan glad, frisk 8-åring som helst. Nu hade de tvingats öppna hennes skalle pga högt tryck och hon var svårt hjärnskadad. Allt hade gått jättefort.

Minns så väl första gången jag såg Ebba. Rakat huvud och med ett ärr som sträckte sig från pannan ända bak i nacken. Hon satt i en rullstol och kunde inte styra varken armar el. ben och gav ifrån sig konstiga ljud.

Många gånger har vi pratat om Ebba här hemma och undrat hur det har gått för henne. Så idag så stod hon plötsligt framför oss (ja hon gick till och med). Vi hade aldrig känt igen henne om det inte varit för att hon hade sin mamma med sig.

Fortfarande väldigt korthårig och med ett långt sår över hela huvudet (efter ännu en operation) men en glad tjej som hade utvecklats massor.

Lyckan var fullkomlig när hon satt med Emil i sitt knä och bara mös. Mina ögon tårades när jag såg dem tillsammans. Ett ögonblick som för alltid kommer att finnas i mitt minne.

Jag hoppas att våra vägar möts igen!

Tungviktare

Efter att ha stått och stampat på samma vikt länge så tog vår lille tjockis ett rejält skutt. Plus 400 gram på en vecka! Är en rejäl klump vi har här hemma. Lite rund för sin längd, eller vad man nu ska säga...
Märks att vi får i honom de rekommenderade 900 ml nu och att han inte kräks lika mycket.

Syskonkärlek!

Äntligen!

Efter 2 månader med sond i näsan så lyckades han äntligen! Äntligen!
Med vadå undrar ni förstås... jo, att dra ut den. Med tanke på Emils motorik så är det en stor bedrift.

Och gissa om han blev lycklig!?!

-YES!

Och det blev vi med. Så glada att D gladeligen knatade iväg till sjukhuset för att få hjälp att sätta en ny. Tjoho!!! (okej, lite knäppa är vi allt)

Några bilder hann vi med att ta också innan sonden var tillbaka i näsan.

Tänder ett ljus

Tänder ett ljus för Vilmer, som nu leker bland änglarna. Våra tankar finns hos hans familj.

Saker jag inte visste fanns

Tänk så många saker jag lärt mig under de 10 månader som Emil funnits hos oss. Tänk så många saker jag önskat att jag hade sluppit lära mig.

Tänk så många nya prylar jag upptäckt (som jag inte visste fanns), som jag i livet med Emil inte vill vara utan.

Pepmasken som Emil andas i 2 ggr varje dag. Han andas in vanlig luft men när han andas ut så gör han det med ett motstånd. Allt för att han lättare ska hosta upp slemmet som samlas i luftvägar och lungor.

Inhalatorn Micro Air. Med den inhalerar Emil ventoline och koksalt minst 2 ggr/dag. Lätt att ta med eftersom den går att använda både med batterier och sladd.

Munborsten som man sätter på fingret. Med den får Emil massage i munnen. Vi försöker få honom att använda tungan igen så att han kanske ska kunna äta själv och slippa sonden.

Tänk så mycket vi varit med om det här året, saker som jag önskar att vi sluppit men som gör oss till dem vi är idag. Livet med Emil är fyllt av nya erfarenheter, både positiva och negativa. De positiva tar vi emot med glädje. De negativa tar vi emot för att vi måste och för att vi inte skulle vilja vara utan vår fantastiske lille kämpe!

Som en vanlig familj

Idag har vi äntligen fått vara en vanlig familj som gjort vanliga saker.

Promenerat i västra hamnen, ätit glass, lekt på lekplatsen, ätit lunch ute och tittat på skateboardåkare i Stapelbäddsparken. Kan det bli bättre? Och Emil har varit nöjd och glad i sin vagn hela tiden.
Kan man leva länge på!

Vissa chokladbitar är däremot underbart goda

så goda att man inte kan leva utan dem.