Jag minns när jag trodde att Skalis aldrig skulle skratta. Att han aldrig skulle visa uppskattning och att han gillade något.
Jag minns när en mamma med ett gravt funktionshindrat barn berättade om hur hennes son älskade att gunga. Själv ville jag bara gråta. Skalman gillade ingenting!
Jag minns första gången han visade tecken på att han märkte att vi kittlade honom. Jag minns det där första lilla leendet.
Inte hade jag kunnat tro:
-att han skulle kikna av skratt när man snurrar med honom.
-att han skulle älska att gunga.
-att han skulle tjuta av skratt när man kittlar honom.
-att han skulle kunna åka karuseller på liseberg och faktiskt visa att han gillar det.
Att se sitt barn skratta måste vara höjden av lycka!
KÄRLEK
3 kommentarer:
Härligt!! Vet precis hur det känns. Kommer ihåg hur det var när sonen bara kunde blinka efter han fick sin hjärnskada. Och jag kommer ihåg hans första leende efter. Kommer ihåg hans första ord. Nu har vi slutat att bli förvånade när han sjunger hela sånger. Hjärnan är fantastisk. Våra barn är fantastiska :)!
Heja Skalman :)!
Kram!
Hej!
Jag måste bara säga att ditt inlägg gjorde mig glad och rörd. Jättefint! Lycka är relativt och subjektivt. :-)
Åh vad fint skrivet, jag blir helt varm i hjärtat!
Skicka en kommentar