Vissa dagar flyter jobbiga känslor upp till ytan. De som finns under alltid men som alltmer sällan visar sig. Känslor kring det som hände. Frågor, undringar, sorg och smärta.
I måndags var det en sådan dag.
Orsaken var ett möte, som var jobbigt redan innan det började, men som egentligen aldrig blev värre. Bara tröttsamt ändå. Antagligen tyckte han det också. Han som undviker oss om han kan (vilket han lyckats med i säkert 2 år). Låter bli att hälsa i korridoren och vågar inte se oss i ögonen förrän han måste. Han som får svårt att uttrycka sig och inte vet vad han ska fråga eller säga.
Ibland tror jag att det hade känts lättare om han varit rak och ärlig. Tittat oss i ögonen och sagt att det är förjävligt det som hände. Det ändrar inget. Och vi anklagar inte någon. Vi har för länge sedan accepterat. Skalis är den han är. Vi kan inte göra ogjort, ingen kan!
Ändå hade den här mannen kunnat sköta det bättre. Vi är bara föräldrar. Han har sitt yrke att luta sig mot och var i högsta grad delaktig och hade ett ansvar.
Jag fattar att han önskar att han aldrig träffat oss. Inte då, inte nu. Vi gör ont för honom, precis som det smärtar för oss att se honom.
Ändå är vi föräldrar och han sitt yrke. Önskar att han visade det!
3 kommentarer:
Kram till dig Malin. Han låter som en hemsk ryggradslös människa. Men det låter som han skäms. Men ni är två starka föräldrar med två fin fina barn :)
Man kan få vara arg på dessa människor som bär ansvar för vad som hänt med våra barn! De är jobbiga att träffa, men samtidigt kan det vara skönt att ha någon att rikta sin ilska mot, även om man inte säger något. Stor styrkekram!
massa massa styrkekramar till er.
Skicka en kommentar