Snabba ryck!

I tisdags var vi till ortopedtekniska för en sista provning av nya ståskalet. Vi fick veta att tid var uppsatt så att det skulle vara klart om en vecka men att det antagligen skulle gå snabbare.
En dag senare är det färdigt. Snabba ryck! Det gillar vi =).


Att komma upp och stå, när man är en "slappis" som Skalman, är toppen! Att han dessutom gillar det gör ju inte saken sämre. När jag ser honom stå där och snacka för sig själv blir jag alldeles varm i hjärtat!

Tröttis

Efter en natt med extremt mycket hosta och väldigt lite sömn så var det en trött kille som slocknade här bredvid mig i soffan alldeles nyss. Han som aldrig brukar sova på förmiddagen!

Hosta och snuva

Så var det dags igen! Ännu en förkylning =(, känns som om Skalis knappt hunnit bli av med den gamla. Han vaknade söndag morgon och bara skrek. Antagligen för att han hade ont i halsen och bröstet när han hostade. Sedan har det rullat på med feber och igår och idag massor av snor.
I natt tror jag inte vi sov mer än 20 min i sträck någon gång. Och till råga på allt hostar Storebror också pga sin förkylningsastma. Så när Skalman väl somnat så väcktes han av Storebrors hostningar.
Någon mer än jag som längtar till våren?

Upp till bevis!

Skalman förflyttar sig i gåstolen. Att kalla det för gång är kanske att överdriva men framåt och åt sidan tar han sig. På sitt eget lilla vis.
Fast bara hemma! På förskolan visar han inte upp sina konster. Inte heller för sjukgymnasten.

Kanske beror det på att han har vissa krav på underlag och gåstol. För när man som Skalis inte har någon styrka i sina ben så krävs det ett golv där gåstolen rullar lätt. Det är också viktigt att hjulen snurrar och rullar bra dvs är väloljade.
Men inte nog med det, han måste också vara pigg, må bra och ha lust. Så som ni förstår är det inte varje dag som han visar upp sina konster. Här får ni i alla fall se ett litet smakprov.

CP

-Mamma, säg C.
- C.
- Du är CP!

Där kom det. Storebror visste förstås inte alls vad han sa. Ändå gör det ont, så ont i mammahjärtat.

Var han fått det ifrån? Skolan, förstås! Kompisarna.

När vi pratade om att lillebror, Skalis, har en CP-skada så insåg han rätt snart att det inte var så kul det hans kompisar sa.

Nästa gång lär han inte hänga på när kompisarna säger CP. Kanske, kanske vågar han sig på att förklara vad det innebär... eller att bara säga ifrån. Sådär säger man inte!

Vi vuxna har en viktig uppgift i att förklara. Berätta vad orden egentligen betyder. Alla de där orden som används som skällsord. CP! Mongo! Dampunge!
Hoppas att ni också säger till när ni hör dem. Och förklarar.

Epilepsi

Tänk vad jag önskar att Skalis slapp sin epilepsi. De senaste veckorna har frånvaroattackerna blivit längre och han har börjat med lite nya knäppa ryck. Idag höjer vi medicinerna och hoppas att dumheterna försvinner.
Håll tummarna!

Skalman är en mästare på att hålla tummarna. Här smakar han lite på dem också.

Ståträning pågår!

Vilken tur att den här mannen gillar att träna! Kanske beror på att det mesta av träningen är lek. Nästa vecka börjar assistenten, så då blir det förhoppningsvis ännu mer tid för lek!

Elrulleträning

Idag var det äntligen dags för elrulleträning igen. Skalman testade en gång innan sommaren men nu är tanken att vi ska köra en gång i veckan fram till jul.
Tror ni att han gillar det?

Han var verkligen jätteduktig och jag tror absolut att han fattade att han kunde påverka det som hände. Första gången vi körde så gick det runt, runt, runt och det var allt men idag gick det fram, bak och runt åt andra hållet.

Vill ni läsa mer om träningselrullstolen så klicka här.

Finaste förskolan

I brist på ord får ni lite bilder. Bilder från Skalmans första år på förskolan. Fina förskolan som både vi och han älskar!

Det gör ont

Den 9/9 kommer alltid att vara en jobbig dag i våra liv. En dag med oerhörd smärta. Idag är det två år sedan det ofattbara hände. Dagen som så totalt ändrade allt.

Den Skalman vi hade från början minns vi knappt. Två år är länge om man jämför med de 2½ månader vi hade innan. Innan den 9/9.
Fotografierna gör för ont att titta på.
Så mycket har hänt, så mycket har förändrats.

Jag undrar hur livet hade varit, om och inte om...

He´s back!

Idag har Storebror och Skalman varit på kalas! Många barn, närmare 15 st. Den yngsta bara två dagar gammal, den äldste gissningsvis åtta år.

Kunde ha blivit katastrof men Skalis klarade det galant. För en vecka hade han gråtit hela tiden. Idag verkade han bara ha det bra. Många skratt och en nöjd kille. Visst reagerade han när det blev mycket skrik. Då visade han tydligt att, det här gillar inte jag!
Men inte en enda tår.

Han är tillbaka!
Jippie!

Inte nog med UVI

Skalman sover för det mesta bra om nätterna men igår kväll var det inte roligt. Han skrek och skrek. Gissade på magont, kanske pga penicillinet. Till slut somnade han tillsammans med mig i sängen med sov oroligt hela natten.

På morgonen verkade han ändå pigg och jag lämnade på förskolan. Under dagen kom snuvan och när de ringde mig på eftermiddagen fullkomligt forsade det snor. Så det var bara att hämta honom och cykla hem.

På väg hem ringde läkaren och bekräftade UVI:n, vilket betyder att vi fortsätter med penicillinet i en vecka.

Så nu har jag en urförkyld penicillinätande kille här hemma som snorar och hostar. Får bli en lugn dag hemma med massor av mys i morgon!

Läkare och ortopedtekniker

Igår tillbringade vi en stor del av dagen i sjukhusmiljö. På morgonen gick vi till dagvården för att se om vi kunde hitta någon enkel förklaring till Skalmans ljudkänslighet. Det kan ju alltid vara bra att kolla upp så att det inte är öronen som ställer till det men det var det inte för de såg fina ut. Däremot hittade de bakterier i urinen som de skickade iväg för odling och vi fick penicillin att starta med direkt.

På eftermiddagen bar det iväg till ortopedtekniska där vi tillbringade två timmar tillsammans med några ortopedtekniker. Först var det utprovning av korsetten.

I tjusigt linne att ha under korsetten.

Det blev en del fixande innan den hade fått ett fint hål för knappen på magen och satt som den skulle.


Skalis fina nya fotortoser var också klara!


Sedan var det dags att fixa ståskal. Teknikerna skulle testa en ny teknik där man skulle slippa gipsa och Skalman fick vara försöksdocka. De mätte här och de mätte där och sedan matade de in måtten i ett program på datorn som skulle rita upp ståskalet.
Tror ni att det funkade? Näpp!
Så precis som förra gången fick Skalis ligga i något som såg ut som en saccosäck som man sög ut luften ur så att den formade sig efter hans kropp.
Nu blir det tillbaka om några veckor för att prova det färdiga skalet!