Jag har fått frågan ganska många gånger, både här i bloggen och i vanliga livet. Frågan om hur det är att ha assistenter i sitt hem. Jag tänkte försöka svara på hur jag upplever det.
Självklart är det så att jag önskar att vi slapp ha assistenter, att Skalis inte hade sin svåra hjärnskada och att vi fick vara en helt "vanlig" familj. Men eftersom det inte är så, är jag oerhört glad över att det finns assistans och att vi har blivit beviljade timmar.
I början var det såklart konstigt att vi skulle ha andra här i vårt hem, som dessutom kallade
vårt hem för
sitt jobb. Det var svårt att veta hur man skulle förhålla sig och vilken relation man skulle ha till personen. Men man vänjer sig, så är det! Sedan kan det förstås vara jobbigt att inte ha något privatliv. Att det finns någon som är där när man känner sig förbannad, eller bara vill gråta, eller när man behöver diskutera något som man inte vill att andra ska höra. Men även där hittar man sätt att få det att fungera.
Jag tror att det är viktigt att känna efter och bestämma hur man som familj vill ha det. Vilka regler ska gälla när man är hemma. När är assistenten med och när är han/hon inte det.
Vi har haft en otrolig tur med assistenter och de vi har nu är toppen. Skalis älskar dem och det gör vi också. De är smidiga och smälter in. Känner av när de ska och när de inte ska ta plats.
Vårt liv har blivit så oerhört mycket enklare sedan vi blev beviljade assistans. Vi orkar mer och hittar på fler saker som familj. Har tid bara för Storebror och ibland även tid för oss själva. Dessutom har mycket ångest släppt. Ångest över allt man borde göra med Skalman men som inte hinns med. Nu finns det någon där som tränar, leker och hjälper honom när vi behöver göra annat (ja, ni vet sånt där roligt som att laga mat, städa, tvätta...). Han får så oerhört mycket uppmärksamhet och det märks på honom också. Glad, gladare, Skalman :-)!
Så visst är det jobbigt ibland att ha assistenter hemma, men jag är oerhört tacksam att de finns och att Skalman får den hjälp som han får.
