Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för oss

Första gången Emil testade gåstolen hemma hos sin kompis A, hade jag skrattat högt om någon sagt att han skulle kunna förflytta sig i den.
Två tjocka små ben. Totalt kraftlösa.
Jag var bara lycklig över att han verkade gilla att stå i den.

Sedan fick han en egen gåstol här hemma.

När gåstolen plötsligt rörde sig några millimeter, tårades mina ögon. Kunde det vara sant?

Det är bara bra dagar som det funkar.
Bakåt inte framåt.
Sakta går det.
Men han rör sina ben och han kämpar.
När han sedan lyckas förflytta sig skrattar han nöjt.
Kärlek!